Dvärgschnauzerträff på Öland, vaniljsås, födelsedag och Vätternrunda mm

Tänk! Nu har vi redan haft vår årliga Dvärgschnauzerträff.
(Tidigare träffar har varit:
Vårgårda maj 2012
Strömsholm september 2012
Kalv maj 2013
Älmhult maj 2014)
Vi har planerat i ett år och nu är allt redan över... Den här gången samlades vi på Eriksöre Camping på Öland.

Mäktiga Ölandsbron.

Det var ett alldeles perfekt ställe att ha hundträff på tycker jag. Campingen profilerar sig som hundvänlig och bara det gör att man känner sig riktigt välkommen. Där fanns agilityplan, rastgård mm. Jag tror vi var bortåt 140 hundar och 150 människor, så det var en riktigt stor träff. En del hade husbil eller husvagn med sig att bo i. Andra hyrde campingstuga och många bodde i villavagn. Villavagn bodde vi i och det kändes riktigt lyxigt och fint. Vardagsrum med hörnsoffa, tv, dvd och elektrisk öppen spis. Kök med stor kyl och frys, vanlig spis med häll och ugn, sodastreamer, kaffebryggare mm mm. Nästan lika väl utrustat som mitt eget kök faktiskt. Där fanns toa med dusch och två sovrum. Stora sovrummet hade dubbelsäng och en liten tv och i lilla rummet fanns två enkelsängar. Vi hade stor altan med möbler och grill. Vi kommer säkert åka dit någon mer gång och försöka få hyra den här villavagnen igen. Toppen!!!



Här kunde Ia hålla span på alla som gick förbi vår vagn!

Villavagn 294.

De som kom längst ifrån till träffen hade rest ända från Sundsvall. Imponerande. Det verkar som om de flesta tyckte det var trevligt även om vädrets makter tyckte att vi behövde mycket blåst och mycket regn just dessa dagar. Men, men! Hundägare är ett släkte för sig så det hindrade oss inte särskilt mycket. Lördagens grillning höll helt på att regna bort, men det löste sig det också till slut.

Fredagens grillningskväll var riktigt kylslagen
så hundarna satt gärna invirade i filtar. 29/5-15

Nästan hela Ölandsgänget samlad för gruppfotografering.
Foto: Alexander Jensen

Mahlin som fixat mest med detta evenemang hade fått ihop ett riktigt fint program. En inhyrd föreläsare som pratade om "Hundens kommunikation/signaler" var väldigt uppskattat. Själv kom jag aldrig iväg på föreläsningen. Hade några av mina sämsta dagar just dessa dagar tyvärr. Hjärndimma och trötthet. Det var inte mycket som fungerade i skallen dessa dagar typiskt nog. Jag försökte vara med så gott jag kunde i alla fall även om jag inte kunde bidra med så mycket konstruktivt i tankeverksamheten och i det praktiska. Blir ledsen när jag tänker på det men that´s life, inget att göra så mycket åt.
Vi hade också förmånen att få lyssna på Susanne som pratade om Nosework. Där var jag med och lyssnade vid båda tillfällena hon hade och vi fick testa på detta under söndagen Ia och jag. Eftersom Ia gillar att jobba med nosen ska vi fortsätta med detta. Jag ska se om jag kan hitta en kurs hemmavid att anmäla mig till också!

Ia lyssnar och lär.

Sex sockerströare placerade i en plattform varav en ströare hade en specifik doft
i sig. Hunden som Susanne använde vid visningen hade i förväg fått lukta på doften
och när den hittade rätt ströare med doften i markerade den genom att sätta sig. Så duktig och så roligt!!!

Det var också lite olika skojtävlingar om träffens snabbaste hane och tik. Där var jag sekreterare, så NÅGOT kunde jag bidra med trots allt! Sedan ägnade vi tiden åt att umgås och lära känna varandra. Kul med både gamla och nya bekantskaper!

När vi åkte hem på söndagen var vi rejält trötta hela bunten. Både människor och hundar. Saga och Ia var extra trötta i flera dagar och det skrevs om den extra tunga tröttheten i fb-gruppen där fler vittnade om att hundarna var mer eller mindre utslagna i stort sett hela veckan efteråt. Det tar på krafterna att ha så många att ha koll på tydligen! :) Jag vill tacka Mahlin, Mats, Ulla, Monica, Lasse, Linda, Johan och alla andra två och fyrbenta för en härlig helg på Öland! Ni är bäst!!!!

1 juni fyllde Saga 10 år. Grattis gumman! <3

Idag 6/6-15 går Tjejvättern av stapeln och det känns så ledsamt att jag inte är där idag. Så som jag laddade för detta i många månader och så blev det inget av det i alla fall. Jag hoppas få ordning på kroppen så jag någon gång kan vara med! Verkar så himla skojigt! Ska i alla fall följa Linda via Vätternrundan-appen imorgon när hon ger sig på HalvVättern! Heja på! Det kommer gå så bra!!!!

Linda och Rickard var förresten förbi här i Prästaboda på väg till Motala förut. Jag bakade en rabarberkaka och gjorde egen vaniljsås. Så enkelt och så gott!!! Känns bra att kunna göra sås utan några konstiga tillsatser i. Vi får i oss nog med kemikalier ändå. Många tror det är krångligt att göra egen vaniljsås. Det är lätt som en plätt! Kolla här! Det enda du behöver är: 3 dl grädde, 3 ägg, ekologiskt vaniljpulver (eller vaniljstång eller vaniljsocker), florsocker eller annat sötningsmedel.

Vispa grädden i en bunke.





I en annan bunke vispar du tre äggulor...
 

tillsammans med vaniljpulvret...

och florsockret...

 tills det blir lite "pösigt".

Blanda ihop grädden och äggvispet...

och vips så har du världens godaste vaniljsås!

Nationaldag med rabarberkaka och vaniljsås.
MUMS!

Lev väl och ta hand om dig och dina kära! <3

//Helen

Inställt pga sjukdom

Ja, fy vilken jobbig sista tid jag haft. Allt känns upp och ner med mig. Hopp och förtvivlan i en enda salig röra. Jag insåg till slut att jag inte skulle kunna vara med och cykla Tjejvättern. Jag tränade och tränade och blev bara tröttare och svagare för varje gång. Återhämtningen efter ett träningspass var ett dygn och ibland längre. Det blev många dagar i soffan helt oförmögen att göra något över huvud taget. Så svårt att förstå. Alla blir ju så pigga av träning. Vart fanns mina härliga endorfiner nånstans? Jag ringde och bokade en tid till läkaren på Vårdcentralen i november -14 för att kolla upp min hälsa. Min husläkare tog EKG då jag berättade hur dåligt jag mådde vid träning eftersom pulsen gick upp så högt vid minsta lilla uppförsbacke när jag cyklade eller promenerade. Allt såg bra ut på EKG:t. Skönt. Hon tog lite sköldkörtelprover också då det var ett tag sedan det gjordes sist. Jag fick ett samtal efter några dagar att mina värden var lite knasiga och jag skulle behöva sänka min dos på Levaxin. Från 150 mkg till 100 mkg. Det tog bara ett par dagar så kände jag att jag fick svårt att dra djupa andetag. Fick som ett tryck över bröstet. Min fina vän Sissi ordnade ny tid på VC och läkaren tog åter ett nytt EKG som naturligtvis var bra. Hon skickade mig på lungröntgen som också var bra och remiss skickades till medicinmottagningen för ett arbets-EKG. Det tog över tre månader innan jag fick komma dit och det var hemskt att vänta så länge. Jag var så trött och orkeslös och såklart orolig. I mars fick jag äntligen åka till Västervik för att göra detta arbetsprov. Det var jobbigt men det såg bra ut enligt läkaren som övervakade arbetspasset. Svar och utlåtande om arbetsprovet skulle jag få från inremitterande läkare från VC. Har ännu inte fått något svar därifrån. Fast det är ju bara drygt två månader sedan jag var där. Man får inte ha för bråttom. Nu har det gått ett halvår sedan jag sökte första gången för denna hemska trötthet och energibrist och ännu har jag alltså inte fått någon konkret hjälp eller förståelse över huvudtaget. Hur länge ska kroppen hålla? Hur kunde det bli så här? Jag började träna och hela jag rasade ihop. Under den här perioden lade jag ut nödrop på Facebook för att se om någon av mina vänner hade någon bra idé om vad det var för fel på mig. Jag beskrev i långa inlägg hur min kropp reagerar i olika sammanhang. Usch, så trötta mina fina vänner måste ha varit på mig och mitt klagande. Många tycker nog att det är bara att rycka upp sig. Det skulle jag mer än gärna vilja göra! Mer än gärna... I mitt senaste nödrop på FB skrev en av mina vänner att det låter som du är utmattad. Att du har utmattningssyndrom. What??? Vad är det? Nä, det har jag inte, tänkte jag. Men så googlade jag på det och allt föll på plats. Jag förstod att jag varit utmattad i många, många år. Jag stressade kroppen något alldeles förfärligt när jag jobbade natt 1989-2004. Jag var ständigt trött såklart. Det är man ju när man jobbar natt. När jag var ledig var det OMÖJLIGT för mig att komma upp på morgonen (kortisolbrist???). Mina stackars pojkar fick klara sig mycket själva när de gick i skolan. JAG KOM INTE UPP UR SÄNGEN hur gärna jag än ville. Jag minns att jag hade såna panikkänslor där jag låg i sängen helt förlamad nästan. Min hjärna ville så gärna gå upp och hjälpa mina barn med frukost , gympapåsar mm, men kroppen styrde inte. Jag förstod aldrig vad det var med mig. Kände bara skam och skuld. Vilken usel mamma jag var. Usch!!! Känns hemskt att tänka tillbaka på detta. Jag har aldrig berättat detta för någon. :( När året 2004 var nytt orkade jag inte jobba på detta sättet längre. Jag beslutade mig för att säga upp mig. Det fick vara nog nu. Jag hade sån tur att jag fick ett dagtidsjobb direkt. Ingen arbetslöshet blev det utan jobben avlöste varandra. Mycket skönt! Nu trodde jag att jag äntligen skulle bli pigg. Men ack vad jag bedrog mig. Jag var helt utpumpad efter varje arbetsdag. Jag gick direkt från jobbet kl 16 och raka vägen hem och lade mig i soffan. Utpumpad och helt tömd på energi. I december 2004 sökte jag vård. Blodproverna visade på lite förändringar i sköldkörteln. Mitt TSH låg på 12,6 (bör ligga under 2 om man inte medicinerar). T4 låg på 13 vilket låg inom referensvärdena (8-20). Jag fick komma tillbaka veckan därpå och ta om proverna + att hon lade till några fler prover som har med sköldkörteln att göra. På en vecka hade mitt TSH stigit från 12,6-14. T4 var 12. T3 5,3 (referensvärde 3,6-7,6) + att mitt TPO (antikroppar) låg på 670 och skulle ligga på mindre än 60 enligt referensvärdet. Inget av dessa värden skulle betyda att jag skulle behöva medicineras. Jag var så slut och orkeslös och bad på mina bara knän om att få hjälp med medicin. "Nej, dina T4 värden ligger bra så det behövs inte" var det jag fick höra. Hon kunde erbjuda mig antidepressiv medicin istället sa hon. VA??? Antidep??? Varför? Fattade verkligen ingenting. Jag var inte alls deppig. Bara slut!!!! Jag stod på mig och min distriktsläkare rådfrågade en kollega om hur hon skulle göra med mig. De kom överens om att ge mig en låg startdos med Levaxin men det var på egen risk jag skulle få starta med det. Jag gjorde vad som helst. Ville få livet tillbaka. Läkaren skrev in i journalen att "patienten startar Levaxinbehandling på egen risk". Jag fick ta prover med jämna mellanrum och dosen höjdes varje gång ända upp till 150mkg. Jag blev väl inte nämnvärt mycket piggare men jag stretade på. Ville inte gå tillbaka och klaga och be om ny hjälp. Jag hade ju tjatat till mig en värdelös behandling som ändå inte gjorde mig så mycket bättre. Moment 22. Under hela den här långa mardrömmen har jag haft min tålmodiga och underbara man Johan vid min sida. Han har fixat och trixat så att jag ska kunna vila, få mat i magen, skött om hundarna mm mm. 

Jag har klarat att jobba mina 75% men det är inte mer heller. Jobba och vila på soffan är det som gäller. Dag efter dag. Allra värst har det blivit sedan jag förra året på sommaren satte igång att cykla för att försöka klara av Tjejvättern i år. Allt bara rasade när jag försökte få igång kroppen. Suck. Så vad har jag nu kommit fram till? Efter allt googlande så inser jag att binjurar som utsöndrar stresshormonet kortisol och sköldkörteln med dess viktiga hormoner är "arbetskamrater". Det har väl inte funkat så bra dem emellan under större delen av mitt liv och nu är det rent ut av katastrof. Jag hittade två bra Facebookgrupper som jag fått mycket aha-upplevelser av. "Vi som drabbats av utmattningssyndrom" och "Sköldkörtelföreningen". Jag lade ut mina värden från 2004 i Sköldkörtelgruppen och frågade om deras åsikt. Jag berättade också att läkaren inte ville behandla mig. Då blev det ramaskri! Du har ju en sjukdom som heter Hashimoto. Sjukdomen är autoimmun och obotlig och behandling måste sättas in utan dröjsmål. Detta var så chockande att få veta. Jag hade gått i över tio år och trott att det jag gjorde genom att "kräva" Levaxin var helt fel. Istället var det det enda rätta. Herregud! Vad är det för vård vi har???? Jag har också förstått att det finns andra mediciner man kan få om inte Levaxin funkar fullt ut. Problemet är bara att de flesta läkare inte är så kunniga på detta och många vägrar hjälpa till att testa t.ex Liothyronin (T3) som man kan ta i kombination till Levaxin om man har svårt att konvertera T4 till T3. (Konverteringen sker i levern) Många blir mycket bättre av det och jag skulle gärna vilja testa detta. Det finns också naturligt sköldkörtelhormon, NDT (svinsköldkörtel) som faktiskt står högst på min önskelista. För att få detta måste läkaren söka licens hos Läkemedelsverket. Suck! Att det ska behöva vara så krångligt att få må bra. Nu söker jag med ljus och lykta efter en läkare som är intresserad av hypotyreos-Hashimoto och som vill hjälpa en kärring på snart 50 år att få livet tillbaka.
Jag är just nu inne i en process där jag försöker förstå och acceptera att jag faktiskt är sjuk. Att jag i och med den här autoimmuna sjukdomen också har större risk att drabbas av andra autoimmuna sjukdomar såsom MS, diabetes, reumatism mm. Har man Hashimoto så mår man bäst av att äta gluten -och sockerfritt. Bara det är en process. Jag som älskar mackor och choklad. Buhuuuu! Nästa vecka ska jag träffa ännu en ny läkare på Vårdcentralen. Jag hoppas på att få ta nya prover och också prov på D-vitamin, ferritin, folat, b12, magnesium, kortisol mm. Det är vanligt med brister vid sköldkörtelrubbningar nämligen. Kan ju vara bra att kolla upp sånt då. Har aldrig fått testat detta förut. Kan ju vara dags nu då... Detta var mina tankar för dagen. Hoppas ni andra har det fint och att ni njuter av vad livet ger! Vi har så mycket att vara tacksamma över. Så också jag! (Fast jag behöver mer vila än de flesta andra.) Kram ❤️

Barncancertrampet 23/8-14 i Växjö 47 km

Igår gjorde vi det!!! Vi cyklade Barncancertrampet i Växjö. Lite pirrigt och nervöst innan loppet och hur kul som helst under loppet. Det var en snabb sammanfattning av dagen. Kanske ska berätta lite mer ingående för er som är lite nyfikna!

På fredagen började Johan "snickra" på en cykel till sig själv... Vi hade ganska sent fått veta att det inte var en runda lämpad för en racer som skulle cyklas. Hm. Vad skulle Johan då cykla på? Han lånade en mtb av en kompis på hans jobb men den visade sig vara alldeles för liten. Grannen kom med en cykel som han kunde få låna. Nej, ett gammalt skelett till cykel hittade han längst in i garaget som hade den torraste och rostigaste kedja jag nånsin sett.

Inga bromsar eller fungerande växlar. Johan är väl född optimist (framförallt tidsoptimist) så vi drog ner till Motorsport och köpte reservdelar till "skelettet". När Johan plockade ihop det han behövde till cykeln i affären provade jag cykeljackor och såklart hittade jag en fin regn/vindjacka från Craft. Den passade perfekt så den fick snällt följa med hem!!! Resten av kvällen fixade Johan till cykeln så den kändes ok. Några växlar fungerade skapligt bra och bromsarna fungerade bra också! Han var glad och jag var glad! Ville ju så gärna att han skulle cykla med oss!!! Bra jobbat Johan!!!

Vi gick upp kl 6 på morgonen och åt vår frukost. Inget särskilt på menyn, men mat måste man ju ha även om det tog emot litegrann så tidigt på morgonen och lopp-nerverna for runt i magen. Johan lastade på cyklarna på bilen och vi drog iväg mot Växjö. Vi hade bestämt att vi skulle träffa Ulla och Linda utanför Strandbjörkshallen kl 9. När vi kom fram hade redan Linda och Ulla träffats.

Tre glada cykelkompisar. 

Vi gjorde de sista förberedelserna på våra cyklar. Jag fixade till mina energikakor i lagom stora portionsbitar. Jag hade bitarna i min styrväska, lätta att plocka fram när energi behövde fyllas på. Vi anmälde oss och fick våra fina armband med texten "Vi kämpar för livet".

Anmälningsavgiften kostade 100:-/person och det gick såklart direkt till Barncancerfonden. Känns bra!!! När Johan gick förbi en kille i folkmassan på Strandbjörket med sin cykel fick han en rolig kommentar. Han tittade på Johans cykel och sa: "Och nu har Vintageklubben kommit också!!!" Hihi. Inte den nyaste årsmodellen på den cykeln som ni förstår! :p

Klockan 10 gick startskottet och vi for iväg. 

Johan i röd jacka och jag i min nya gula regnjacka. 

Cirka 350 cyklister cyklade den 47 kilometer långa rundan runt Växjö. Det var mest grusvägskörning/motionsspår men även lite asfaltkörning. Det var en del utmanande backar och jag tackar för alla växlar på min cykel. Flera gånger fick jag växla ner på minsta drevet och trampa med lätt, lätt växel uppför de brantaste backarna. Utmaningar som man klarade. En efter en. 

Linda i svart längst fram och jag i gult. 

Vi försökte hålla ihop så gott det gick, men det gick inte alltid så bra. Johan och Linda fick ofta vänta på Ulla och mig men de såg glada ut ändå när de fick se oss!!! 

Linda med sin fina cykel! 

När vi cyklat ungefär hälften av turen fanns en depå där man kunde stanna för lite intag av banan, saltgurka, festis och bulle. Vi stannade en stund och slogs med getingarna som ville åt vår dricka. Det var inte lika roligt att stå där och fäktas med getingarna som att cykla så vi cyklade snart iväg igen. 

Ulla med sin fina väst. "På väg mot Tjejvättern 2015"

Det tog oss tre timmar att cykla de 47 kilometrarna och jag kände att min träning hade gjort nytta. Jag hade nog fått lida ont om jag kommit tämligen otränad. Känns så bra att man nu är igång och jag älskar denna sporten!!! Bara så alla vet! :) Efter loppet stannade vi en stund i målområdet och njöt av segerns sötma! Hurra vad vi är bra!!! 

Tre nöjda kompisar efter 47 km. 

Tobias (yngste sonen som bor och jobbar i Växjö) kom och kramade om sin mamma när vi gått i mål. Det var så kul att se honom. Länge sedan sist! Vi duschade i Strandbjörkshallen och det var så skönt och en belöning i sig bara det!!! Vi intog en välförtjänt lunch på Grand Samarkand och jag är så glad att ha så fina cykelkompisar!!! Vilka äventyr man får vara med om tillsammans med er! Love you all!!! Johan är en självklar partner i min cykling också. Han finns där med sin trygghet, kompetens vad gäller cyklar och cykling och coachande sätt! Love you so much!!! <3
På hemresan hann jag reflektera över allt som hänt under dagen. Är så otroligt stolt att jag kommit så här pass långt i min cykling. Att fixa 47 km och jag har cyklat sedan slutet på juni bara! Jag slår mig för bröstet och dunkar mig själv i ryggen! Bravo!!! :)

Nu laddar vi om! Letar nya lopp man kan vara med i. Blodad tand kallas det visst för!!!

Tack mina vänner för sällskapet i Växjö! 

// Helen

Sammanfattning av träningspass...

Ja, så "säger" runkeepern på telefonen när man kommit hem efter en cykelrunda (eller vad man nu gjort) efter att man med lite skakig hand fått trycka på knappen att man är klar. Man har kommit i mål med det man gav sig ut för att göra. 

Oavsett hur långt eller hur länge man varit ute är det samma sköna känsla som infinner sig när rösten säger: "Sammanfattning av träningspass bla, bla, bla". Då känner man att man har gjort något. Ytterligare ett par mil "i benen". Jag är nu uppe i ca 40 mil sedan slutet på juni. Från 0-40 mil på en och en halv månad. Bra för att vara soffliggaren Helen!!! Jag är stolt och glad att jag verkligen gör detta och jag kommer på mig själv med att tänka cykling många gånger per dag. Nu när det snart är dags att börja jobba efter semestern funderar jag på hur mycket man hinner träna innan det blir mörkt. Vilka kläder jag ska ha på mig i höst då kylan tränger på. Ganska angenäma spörsmål. Det finns det som är jobbigare här i livet. Existensiella bekymmer. Vart hör jag hemma? Vart ska jag vara? I ett samhälle utanför Vimmerby bor nu två barn från Eritrea i en svensk familj. Barnen kom till Sverige tillsammans med sin farbror. Barnen, som är kusiner, lämnades på ett ställe att vänta medan farbrodern handlade mat till dom. Han kom aldrig tillbaka och barnen "lämnades in" på Migrationsverket i Norrköping. Ett jourhem fanns att finna i Storebro utanför Vimmerby där de fortfarande bor kvar. De började direkt i skolan för att lära sig språket och har kommit in i föreningslivet, fått kamrater och lever ett fint liv tillsammans med övriga familjen. Nu hotas barnen (13 och 8 år) av utvisning. Till Etiopien. Där de inte känner en enda person. Måtte någon kunna se att det är två ensamkommande helt oskyldiga föräldralösa barn detta handlar om. Man får inte behandla barn på detta viset. Jag har skrivit på en namninsamling för att försöka påverka det lilla jag kan! Skriv på du också!!! http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=9102#.U96WIVGUPrk.facebook

I morgon kommer ett gäng fina kompisar med sina ännu finare (sorry) dvärgschnauzrar hit till Prästaboda. Vi ska ha kurs i hur man lär hundar att söka upp kantareller i skogen. Det kommer en instruktör från Hultsfred och har kurs med oss. Sex hundar tar hon i gruppen och det ska bli så spännande och kul!!! Jag var ute i skogen idag för att kolla så ingen varit där o "snott" svampen som vi på lördag ska leta upp. Det fanns gott om svamp!!!! 

När jag gick in i skogen för att se om svampen fanns kvar på de ställen där jag tidigare sett att det funnits ville jag inte ha hundarna med dit. De bara far omkring och trampar sönder svampen. Så jag bad att de skulle vänta ute på skogsvägen. "Stanna". "Vänta". Och så handflatan upp i luften som för att förstärka det jag just sagt. Haha. Jo, de stannade kvar. Så lydigt o fint. Tänkte att de kommer säkert sättandes när de inte ser mig längre, men nejdå! De stod där så fint o väntade. Gullflickorna! <3

Vi fick en härlig promenad. Lite väl mycket spår av vad vildsvinen har för sig bara. Usch. Kusligt. 

Dags för lite mat i magen nu! 

Over and out!!!

// Helen

Tar dagen som den kommer!

Så bra man mår utan en massa måsten och tider att passa!!! Kropp och själ njuter att bara få vara. Igår hade vi visserligen bestämt att besöka Simon med familj i Grän utanför Uppsala. Så vi gav oss iväg från stugan i Älvsala så vi kom fram vid halv 12 tiden på fm. Ebbot vilade då middag och lilla Vera fick lite mat av sin mamma. Herregud så små de är när de är nyfödda! Så späda och bräckliga! Hon var/är helt bedårande lilla livet. Snart vaknade Ebbot också och då blev det full fart! Sparka lite fotboll med farfar var kul! Sara med familj kom också och vi åt en god lunch tillsammans på altanen. Vi stannade bara några timmar då jag vet hur trött man är som nyblivna föräldrar. Men en härlig dag fick vi tillsammans. Underbart!!! 

Lilla Vera sover gott hos farfar Johan. 

Ebbot. 

Farfar och Ebbot. 

Vilken spark!!! 

Ebbot, Ebba och farfar/morfar leker i sandlådan. 

Ebba bakar kakor. 

<3 <3

Så fin bild på kusinerna Ebba och Vera. 

Kvällen tillbringade vi på altanen med en god middag med god dryck till. 

Att inte behöva slåss med mygg är ju helt underbart denna sommar! 

Njut av din dag!

// Helen

Semestern fortsätter.

Efter lite fix hemma i Vimmerby gav vi oss iväg norröver på förmiddagen idag. Det blev en lång resa i gassande sol. Tack och lov för AC i bilen! Vi kom till stugan i Älvsala fram på eftermiddagen efter nödvändig proviantering på både Maxi och Systembolaget. Vilken härlig kväll vi haft här i mosters fina och enkla stuga. Vi har varit nere i vattnet och doppat tassarna och smakat på Östersjön. Solat lite på klipporna och njutit på altanen med varsitt glas vin/öl. Imorgon går färden vidare norröver!!! 

En liten bit får man bära grejerna från bilen till stugan. 

Här är vi!!! :)

Dagens selfie. 

Johan o flickorna. 

Upp med näsan!!! (Y)

Ia. 

Matte! Var är du???

Johan njuter av stillheten och ännu en öl! 

Må väl!!!

// Helen